♥ Backpacker
Så sitter man i munka igen, som så många gånger förr. Solen speglar sig så jag knappt ser vad jag skriver, mitt huvud gör fortfarande ont som fan och hela kroppen känns död. Jag är med andra ord fortfarande sjuk.
Jag och maria har diskuterat lite angående min framtid nu, och det känns mer rätt att åka ensam till london, istället som au pair. Jag ska bli en sån backpacker som bara flyter genom livet och ser var jag hamnar. Det känns som jag, att ha noll koll är min specialitet.
Jag ska fundera lite till, men det är nog så det kommer bli.
London, london, london.
Jag vill ha augusti NU.
♥ It´s all about london baby.
Iih, jag snackar med en kille på msn. Han bor i london, jag blir helt till mig!
Vi har diskuterat lite om jobb och boende och grejer, och han säger att det är inte svårt att få varken jobb eller hyra in sig i en lägenhet. Han tycker jag ska just go for it och komma till london, köpa en enkel biljett dit och se vad som händer. Precis så som jag tänkt hela tiden.
Att åka som au pair var mer för att underlätta hela situationen och för att säkert få boende och jobb.
Men ju mer jag har tänkt på senare tid desto mer har jag insett att det är faktiskt inte jag...
Det är inte riktigt min grej att passa barn 24/7 och bo i samma hus som min chef.
Jag har alltid varit impulsiv, orädd och utmanande och jag tror att jag borde fortsätta med det.
Finns det någonting jag är bra på så är det att lösa situationer, många (typ min familj) säger att jag inte klarar av att vara ensam och aldrig fullföljer mina mål och nej, det gör jag inte. Men man måste våga chansa för att vinna.
Tänk vilken erfarenhet att komma till london, all by myself, fixa jobb och boende. Se vad som händer.
Antingen går det bra och jag får något sledet jobb på en bar någonstans eller så skiter allt sig.
Men vad är då värre än att flyga tillbaks till sverige igen?
Jag funderar hela tiden på vad jag ska göra. Men det känns mest lockande att åka som icke aupair.
Vi får se hur det blir.
Vad tycker ni?
Vi har diskuterat lite om jobb och boende och grejer, och han säger att det är inte svårt att få varken jobb eller hyra in sig i en lägenhet. Han tycker jag ska just go for it och komma till london, köpa en enkel biljett dit och se vad som händer. Precis så som jag tänkt hela tiden.
Att åka som au pair var mer för att underlätta hela situationen och för att säkert få boende och jobb.
Men ju mer jag har tänkt på senare tid desto mer har jag insett att det är faktiskt inte jag...
Det är inte riktigt min grej att passa barn 24/7 och bo i samma hus som min chef.
Jag har alltid varit impulsiv, orädd och utmanande och jag tror att jag borde fortsätta med det.
Finns det någonting jag är bra på så är det att lösa situationer, många (typ min familj) säger att jag inte klarar av att vara ensam och aldrig fullföljer mina mål och nej, det gör jag inte. Men man måste våga chansa för att vinna.
Tänk vilken erfarenhet att komma till london, all by myself, fixa jobb och boende. Se vad som händer.
Antingen går det bra och jag får något sledet jobb på en bar någonstans eller så skiter allt sig.
Men vad är då värre än att flyga tillbaks till sverige igen?
Jag funderar hela tiden på vad jag ska göra. Men det känns mest lockande att åka som icke aupair.
Vi får se hur det blir.
Vad tycker ni?
♥ funderingar.
Klockan är strax över 4 och det betyder att det är en tidig söndagsmorgon.
Här sitter jag, som vanligt istället för att sova, och funderar över hur min framtid kommer se ut.
Jag funderar över om jag verkligen vill åka till England och leva aupair-livet eller om jag vill någon annanstans.
Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Men ju mer jag läser olika aupair-bloggar som skriver att det är ett bra sätt att komma till självinstinkt för dom som inte vet vad dom vill göra med sitt liv, desto mer känner jag att det är rätt.
Jag behöver ju inte vara i England resten av mitt liv, och om allt skulle gå fel tar det ca en och en halv timme med flyg tillbaks till sverige.
Jag älskar verkligen England, av hela mitt hjärta. Har gjort det sen jag var där första gången när jag var 11.
Det är mitt land och jag känner att jag hör hemma där, men vad jag inte känner mig lika hemma med är att passa någon annans barn, bo i någon annans hem, ta order, vara anställd. Okej att jag är anställd och jobbar nu med men när man bor tillsammans med sin chef blir det en annan grej.
Jag är så van vid att bo själv, vara själv och kunna göra vad jag vill, när jag vill så jag vet att det kommer bli en jobbig omställning att plötsligt bo tillsammans med andra igen. Och dessutom med barn. Jag älskar barn och det finns inget mysigare än att spendera tid med dom, men att behöva vara med barn 24/7 känns inte som grej för tillfället. Jag är inte mogen att bli mamma. Haha.
Men aeh, jag vet inte. Det blir säkert bra. Vissa dagar får jag såhär skumma tankar och undrar vad faen jag gett mig in på, andra dagar känns det bara helt fantastiskt underbart att få passa barn, i england.
Någonting till som jag undrar över är om jag gjort rätt som sökt som aupair via en förening istället för att göra det själv. Det finns ju faktiskt massvis med sidor där familjer söker aupairer, men där man själv får välja familj istället för att bli vald. Bara den biten att man ska bli vald av en familj ger ju ångest till max.
Tänk om dom inte tycker om mig? Tänk om dom väljer bort mig för att jag är vegetarian och det blir extra kostnader för familjen? Tänk om dom inte vill ha mig för att jag har tatueringar? and so on.
Vill dom inte ha mig, vill jag nog inte ha dom heller. Får jag ingen match inom STS söker jag själv, eller ger mig ut på ett annat äventyr.
Vissa dagar vill jag stanna kvar i perstorp och leva som jag gör nu, men 90% av dagarna vill jag ut i världen, se och upptäcka saker, träffa människor, uppleva andra kulturer, religioner, språk. Lära mig saker, lära ut saker, påverka världen, hitta mig själv.
Någon dag hittar väl även jag hem, den mest förvirrade och osäkra människa som någonsin existerat.
Den som sitter på en jävla massa kunskaper och energi men som är för lat för att orka och för rädd för att göra fel.
Den som har tusen tankar och planeringar men aldrig riktigt hittar motivationen till att fullfölja någonting.
Den med drömmar som alla andra försöker krossa, men tro mig, ni kommer aldrig krossa mina drömmar med era ord. Era tankar och åsikter betyder noll, nada, ingenting, för mig. Ni kommer aldrig kunna påverka vem jag är, jag är en sån som har svårt för att stanna förlänge på samma plats. En äventyrare. En drömmare. En poet.
Ni orkar inte läsa mer, jag orkar inte skriva mer.
Jag går och lägger mig i sängen och fortsätter fundera, utanför era nyfikna ögon.
Så, godnatt.
Här sitter jag, som vanligt istället för att sova, och funderar över hur min framtid kommer se ut.
Jag funderar över om jag verkligen vill åka till England och leva aupair-livet eller om jag vill någon annanstans.
Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Men ju mer jag läser olika aupair-bloggar som skriver att det är ett bra sätt att komma till självinstinkt för dom som inte vet vad dom vill göra med sitt liv, desto mer känner jag att det är rätt.
Jag behöver ju inte vara i England resten av mitt liv, och om allt skulle gå fel tar det ca en och en halv timme med flyg tillbaks till sverige.
Jag älskar verkligen England, av hela mitt hjärta. Har gjort det sen jag var där första gången när jag var 11.
Det är mitt land och jag känner att jag hör hemma där, men vad jag inte känner mig lika hemma med är att passa någon annans barn, bo i någon annans hem, ta order, vara anställd. Okej att jag är anställd och jobbar nu med men när man bor tillsammans med sin chef blir det en annan grej.
Jag är så van vid att bo själv, vara själv och kunna göra vad jag vill, när jag vill så jag vet att det kommer bli en jobbig omställning att plötsligt bo tillsammans med andra igen. Och dessutom med barn. Jag älskar barn och det finns inget mysigare än att spendera tid med dom, men att behöva vara med barn 24/7 känns inte som grej för tillfället. Jag är inte mogen att bli mamma. Haha.
Men aeh, jag vet inte. Det blir säkert bra. Vissa dagar får jag såhär skumma tankar och undrar vad faen jag gett mig in på, andra dagar känns det bara helt fantastiskt underbart att få passa barn, i england.
Någonting till som jag undrar över är om jag gjort rätt som sökt som aupair via en förening istället för att göra det själv. Det finns ju faktiskt massvis med sidor där familjer söker aupairer, men där man själv får välja familj istället för att bli vald. Bara den biten att man ska bli vald av en familj ger ju ångest till max.
Tänk om dom inte tycker om mig? Tänk om dom väljer bort mig för att jag är vegetarian och det blir extra kostnader för familjen? Tänk om dom inte vill ha mig för att jag har tatueringar? and so on.
Vill dom inte ha mig, vill jag nog inte ha dom heller. Får jag ingen match inom STS söker jag själv, eller ger mig ut på ett annat äventyr.
Vissa dagar vill jag stanna kvar i perstorp och leva som jag gör nu, men 90% av dagarna vill jag ut i världen, se och upptäcka saker, träffa människor, uppleva andra kulturer, religioner, språk. Lära mig saker, lära ut saker, påverka världen, hitta mig själv.
Någon dag hittar väl även jag hem, den mest förvirrade och osäkra människa som någonsin existerat.
Den som sitter på en jävla massa kunskaper och energi men som är för lat för att orka och för rädd för att göra fel.
Den som har tusen tankar och planeringar men aldrig riktigt hittar motivationen till att fullfölja någonting.
Den med drömmar som alla andra försöker krossa, men tro mig, ni kommer aldrig krossa mina drömmar med era ord. Era tankar och åsikter betyder noll, nada, ingenting, för mig. Ni kommer aldrig kunna påverka vem jag är, jag är en sån som har svårt för att stanna förlänge på samma plats. En äventyrare. En drömmare. En poet.
Ni orkar inte läsa mer, jag orkar inte skriva mer.
Jag går och lägger mig i sängen och fortsätter fundera, utanför era nyfikna ögon.
Så, godnatt.
