Klockan är strax över 4 och det betyder att det är en tidig söndagsmorgon.
Här sitter jag, som vanligt istället för att sova, och funderar över hur min framtid kommer se ut.
Jag funderar över om jag verkligen vill åka till England och leva aupair-livet eller om jag vill någon annanstans.
Jag kan inte riktigt bestämma mig.
Men ju mer jag läser olika aupair-bloggar som skriver att det är ett bra sätt att komma till självinstinkt för dom som inte vet vad dom vill göra med sitt liv, desto mer känner jag att det är rätt.
Jag behöver ju inte vara i England resten av mitt liv, och om allt skulle gå fel tar det ca en och en halv timme med flyg tillbaks till sverige.

Jag älskar verkligen England, av hela mitt hjärta. Har gjort det sen jag var där första gången när jag var 11.
Det är mitt land och jag känner att jag hör hemma där, men vad jag inte känner mig lika hemma med är att passa någon annans barn, bo i någon annans hem, ta order, vara anställd. Okej att jag är anställd och jobbar nu med men när man bor tillsammans med sin chef blir det en annan grej.

Jag är så van vid att bo själv, vara själv och kunna göra vad jag vill, när jag vill så jag vet att det kommer bli en jobbig omställning att plötsligt bo tillsammans med andra igen. Och dessutom med barn. Jag älskar barn och det finns inget mysigare än att spendera tid med dom, men att behöva vara med barn 24/7 känns inte som grej för tillfället. Jag är inte mogen att bli mamma. Haha.

Men aeh, jag vet inte. Det blir säkert bra. Vissa dagar får jag såhär skumma tankar och undrar vad faen jag gett mig in på, andra dagar känns det bara helt fantastiskt underbart att få passa barn, i england.

Någonting till som jag undrar över är om jag gjort rätt som sökt som aupair via en förening istället för att göra det själv. Det finns ju faktiskt massvis med sidor där familjer söker aupairer, men där man själv får välja familj istället för att bli vald. Bara den biten att man ska bli vald av en familj ger ju ångest till max.

Tänk om dom inte tycker om mig? Tänk om dom väljer bort mig för att jag är vegetarian och det blir extra kostnader för familjen? Tänk om dom inte vill ha mig för att jag har tatueringar? and so on.

Vill dom inte ha mig, vill jag nog inte ha dom heller. Får jag ingen match inom STS söker jag själv, eller ger mig ut på ett annat äventyr.

Vissa dagar vill jag stanna kvar i perstorp och leva som jag gör nu, men 90% av dagarna vill jag ut i världen, se och upptäcka saker, träffa människor, uppleva andra kulturer, religioner, språk. Lära mig saker, lära ut saker, påverka världen, hitta mig själv.

Någon dag hittar väl även jag hem, den mest förvirrade och osäkra människa som någonsin existerat.
Den som sitter på en jävla massa kunskaper och energi men som är för lat för att orka och för rädd för att göra fel.
Den som har tusen tankar och planeringar men aldrig riktigt hittar motivationen till att fullfölja någonting.
Den med drömmar som alla andra försöker krossa, men tro mig, ni kommer aldrig krossa mina drömmar med era ord. Era tankar och åsikter betyder noll, nada, ingenting, för mig. Ni kommer aldrig kunna påverka vem jag är, jag är en sån som har svårt för att stanna förlänge på samma plats. En äventyrare. En drömmare. En poet.

Ni orkar inte läsa mer, jag orkar inte skriva mer.
Jag går och lägger mig i sängen och fortsätter fundera, utanför era nyfikna ögon.
Så, godnatt.